.

Sakta, men framåt åtminstone.
Har varit i Sverige sen i onsdags och kan väl inte påstå att det känns speciellt inspirerande.
Resan gick bra men som vanligt så var det så svårt att säga hej då.
Hatar det och det blir inget lättare med tiden.
Den här gången var det ännu jobbigare eftersom att jag vet att jag inte kan flyga mera förrns efter förlossningen.
Och tänk OM han inte får uppehållstillståndet?
Jag är så himla rädd.
Jag vill inte vara utan honom mer.
Imorrn ska han på intervjun i Ankara och jag är så nervös.
Så snälla håll alla tummar och tår för oss.
Hoppas, hoppas, HOPPAS att allt går som det ska nu.

Nu har jag jobbat hela midsommarhelgen och har en dag kvar.
Men det har gått riktigt bra faktiskt, lite ryggont men det är ju inte så konstigt.
Har ungefär 2 veckor kvar att jobba nu sen blir jag ledig.
Vet inte vad jag ska hitta på då?
Klättra på väggarna kanske?
En del undrar varför jag jobbar så länge som jag gör, men skulle jag inte gå dit så vet i fan vad jag skulle göra för att få dagarna att gå här.
Och tyvärr så fylls ju inte bankkontot på automatiskt.
Så länge min bebis i magen mår bra och hon mår toppen ,så tänker jag arbeta för att kunna ge henne så mycket som möjligt.

Ne, vad gör jag här egentligen?
Jag saknar Baris och jag saknar Turkiet och jag saknar alla.
Jag saknar att vara hemma.

Jag är så förbannat trött på att tjuta, så förbannat trött på att bevisa allt, så förbannat trött på att folk får mej att känna mej oduglig, så förbannat trött på att folk tror att de vet vad som är bäst för mej.
Jag är så jävla förbannat trött på att bevisa att min kärlek inte är ett dugg sämre än någon annan även att han inte pratar det fantastiska språket svenska.
Jag är så förbannat trött på att vara så jävla ensam och bara hoppas att jag orkar en dag till.

Som sagt vad fan gör jag här?
Jag ska bara försöka få ut vårat barn så säkert jag bara kan.
Sen vill jag leva, jag vill ha mitt liv, vårat liv.
Jag vill vakna lycklig, precis så som jag gör när jag vaknar tillsammans med min älskling och hör ljudet av tutande bilar, folkliv och minareterna som dånar utanför.

Jag bara hatar det här.

Imorrn åker jag iaf ut till mamma och bor ute på landet ett tag.
Jag tänker inte sitta här en endaste dag till.


Seni COK seviyorum Askim Benim.