.

Vill inte, orkar inte, kan inte åka till Sverige.
Tanken på att jag åker härifrån om mindre än 48 timmar gör mej panikslagen.
Som jag skrivit tidigare så är det så jävla jobbigt att lämna varann.
Visserligen så har ju vi aldrig varit ifrån varann någon jättelång period.
Men det är otroligt tufft ändå.
Förhoppningsvis så kommer jag tillbaka om 4-5 veckor och stannar så länge jag kan.
Sen så kommer Baris så fort han kan.

Sen så kommer ju snart våran lilla tjej också.
Kan inte fatta att jag går in i vecka 26 på onsdag.
Hur fort har det inte gått?
Hon är verkligen nåt att se fram emot.
Kan inte fatta att vi ska bli föräldrar.
Om ungefär 3 månader så har vi en dotter.
Konstig känsla, men så känner förmodligen alla första gången.

Det här är nog sista inlägget härifrån.
Hörs om ett tag.

Iyi Geceler!