.

min förlossning.
Hittade vårat USB-minne som jag har letat efter som en galning de senaste veckorna.
Har alla magbilder plus förlossningsbilder på det.
Kanske inte så intressant för er läsare men jag började sortera genom dem nu ikväll, både Aylin och Baris sover.
Å herregud vilken mage jag hade!
Titta på den här, ENOOOOORM. Inte konstigt att man fortfarande har degmage.
13 dagar innan vildingen kom ut,

Sen har vi denna, som jag aldrig har sett innan, Baris har haft några bilder på sin I-phone.
Här har vi iaf nyss kommit till förlossningen, jag tror fortfarande att vi ska få åka hem utan bebis, men tji fick jag 9 timmar senare är hon född.

Fortfarande glad och peppad, fast något trött.

Sen gick det bara utför, inga vackra kort kvar. Haha..
Tänk att det gjorde så sjukt ont, och tänk att jag faktiskt redan har glömt smärtan, tänk att jag faktiskt skulle kunna göra om det flera gånger. Just för att känna den där känslan när bebisen kommer ut och man känner sej som "superwoman" där för ett par sekunder.
Sen får man höra sin lilla bebis skrika och förstå, Oj det var visst en liten människa "min" människa som jag ska ta hand om och älska i resten av mitt liv.
En helt sjuk känsla.
Då är den slappa, strimmiga magen inte så viktig längre om ens ett dugg viktig.
Jag kommer ihåg de där första minuterna som Aylin låg på min mage, jag var helt chockad och jag kommer ihåg att jag tänkte att jag ville se hennes ansikte men jag orkade liksom inte vända på henne.
Livrädd för att jag skulle tappa henne på golvet eller nåt.
Men oj så fin hon var och inte alls som jag hade tänkt mej, blond och blåögd och alldeles perfekt!


Jag hoppas verkligen att vi får flera barn, iaf 2 till.
Sen gör det ju inget om de blir lika fina som Aylin :)


Nu ska jag krypa ner jämter min lilla skatt ett tag.
 
Gonatt!